Då var det äntligen dags för mig att sätta mig ner och dela med mig av mina andra förlossning. Det har inte riktigt sjunkit in att jag är tvåbarnsmamma än, trots att de båda två känns så självklara i mitt liv. Som om de var precis just de barnen vi skulle få. Det är en fin känsla.

Så, förlossningen då alltså – nu kör vi!

Jag var helt säker på att hon skulle komma runt vecka 37 – det var en väldigt stark känsla jag hade. Istället gick dagarna, veckorna, och datumet kom. Det blev den 27 november och ingen bebis syntes till. Ytterligare en vecka gick och jag började få förvärkar och kände att det tryckte på lite nedåt. På den nionde dagen över tiden så bestämde sig Fredrick för att ta en cykeltur och jag tog med Elise till skogen för att ta en rask promenad i regnet. När vi kom hem kände jag att trycket nedåt blev starkare och en känsla av träningsvärk infann sig down under.

Morgonen därpå åkte Fredrick till jobbet och jag skrev ett inlägg om att det var den tionde dagen över tiden. Det gjorde mig ingenting att gå över, men det hade varit väldigt mycket säkrare om man visste exakt vilken dag man skulle behöva åka till förlossningen, helt klart.

När inlägget var skrivet kände jag att trycket blev lite starkare, så jag satte mig och tog det lugnt. Så lugnt man kan med en liten raket här hemma 🙂 Efter en stund skrev mamma att hon kunde komma förbi och avlasta lite (i form av kafferep) och jag skrev till Fredrick att han gärna fick komma hem igen. Han avslutade ett par saker på jobbet och var hemma strax innan 11. Jag förstod att något var på gång, men timmarna gick och jag tänkte att det nog skulle få vänta till natten eller morgonen därpå istället. Vid 17 börjar jag få ett par värkar varje halvtimme och jag känner att det kan vara bra att klocka för att ha koll.

Klockan blir 20:30 och jag säger till Fredrick att det börjar kännas allt mer och mer. Ett par minuter senare säger jag att det inte finns en chans att vi är kvar hemma om 1 timme. När den timmen nästan gått ringer vi förlossningskoordinatorn och jag frågar vart vi ska åka. Hon hör på mig att jag inte vågar stanna hemma längre och efter värken mitt i samtalet så berättar hon att Mölndal har lediga platser. Jag blir glad inombords och tackar för hjälpen innan vi lägger på luren.

Vi kommer in till Mölndal strax efter 22 och möts av en trevlig barnmorska. Alla vi mött hittills – vilket ändå är ett par stycken nu, haha – har varit mer än trevliga mot oss och jag kan inte säga nog hur nöjd jag varit med vårt val av sjukhus. När hon ser att jag har täta värkar så får jag snabbt komma in på ett rum där jag efter en kort stund ber om lustgas. Den bedövar värkarna och jag känner hur jag försvinner in i någon dimma. Det enda jag hör är Fredricks röst och jag tittar inte på något annat än på siffrorna som stiger på monitorn. När den går över 4 så börjar jag andas in. Först några snabba, korta andetag, för att sedan bara ‘fylla på’ och ta ett par lugna och djupa. När siffrorna går under 50 lägger jag bort masken och försöker hänga med i vad som händer runt omkring mig. Efter en stund märker jag att lustgasen inte hjälper de värkar som når upp över 70, och de höjer den till max. Någonstans innan 23 blir jag undersökt och de visar sig att jag är helt öppen och det enda som ska hända är att vi får träffa vår lilla tjej. Det kommer in ett gäng sköterskor och en praktikant (urgullig tjej – hon kommer bli en bra barnmorska!) och härifrån minns jag att jag bara tänkte ”det här kommer jag ihåg” hela tiden. Det var verkligen en deja-vu om och om igen. Jag får känna på huvudet och jag känner bara att en krystvärk sköljer över mig, skriker rakt ut att jag kommer spricka och i nästa sekund har jag henne på mitt bröst. Det är en sån konstig grej det där – att man på något sätt får panik mitt i allt, när detta bara är slutet av förlossningen. Efter denna känsla är allting över och du ligger där, lyckligare än aldrig förr.

Under tiden jag undersöktes och lustgasen försvann så skakade jag i hela kroppen. Jag var inte rädd, kände inget adrenalin – kroppen bara skakade hysteriskt mycket. Väldigt lustig känsla att förklara.

Hade jag kunnat hade jag gått igenom den här upplevelsen flera gånger om. Mitt i all smärta finns något så häftigt, något så stort och det samarbetet jag fått med Fredrick under båda våra förlossningar går inte att förklara. Jag hör bara honom i mitt huvud och det är för honom jag kämpar. Att säga att man ‘blir ett’ räcker inte – man blir så mycket mer och kärleken växer till något helt otroligt. Tack för allt min kärlek.

Och ett helt enormt tack till er som stöttat, önskat oss lycka till och som grattat såhär nu i efterhand. Ni är fantastiska på alla nivåer!

Tusen kramar.

förlossning3 förlossning2 förlossning

Dela gärna här: Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Du kanske också gillar

10 comments

Svara

Grattis!!

Svara

Tack snälla :* kram.

Svara

Grattis!!

Svara

Tack snälla :* kram.

Svara

FINA underbara ni! Nu är ni fyr och vi längtar så efter er!

Svara

Och vi längtar minst lika mycket efter er! <3 <3

Svara

FINA underbara ni! Nu är ni fyr och vi längtar så efter er!

Svara

Och vi längtar minst lika mycket efter er! <3 <3

Svara

Nog för att det är länge sedan du skrev detta inlägg, men jag gillar förlossningsberättelser och läste gärna din! Grattis – i efterskott 😉 Jag ville bara ha sagt att när jag födde min son i april förra året så fick jag också det hysteriska skakandet! Det kom direkt efter han var ute och höll i ett bra tag under undersökningen och allt. Mycket märkligt och olustigt! Men inte så konstigt heller, så avslappnad har man ju inte varit på ett tag 🙂 Och speedad!

Svara

Åh, förlossningsberättelser är något av det bästa jag vet! Jag kan även sitta och prata förlossningar i timmar – så härligt att höra om, galet nog, haha 🙂
Visst är det där skakandet lustigt?! En del säger att det är adrenalinet som går ur kroppen, annars vet jag inte vad det kan vara 🙂
Kram på dig! <3

Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *