Varje gång jag går till barnmorskan tänker jag på hur olika upplevelser får dig att se annorlunda på saker och ting.

Jag brukar tänka på hur otroligt rädd för sprutor jag var innan jag blev gravid första gången. Tanken på sprutor fick det att stelna till i kroppen och kittlas i tårna (märkligt ställe) på ett lustigt sätt. Jag blev vit i ansiktet vid stick i fingret och kunde inte se någon film när någon fick utstå samma öde. Helt enkelt livrädd.

Men så blev jag gravid och helt plötsligt skulle jag stickas i fingret vid varenda besök, genomgå KUB-test och tappas på flera rör för att se vilken blodgrupp jag var och om jag hade några blodsjukdom. Inte nog med detta så skulle jag genomgå en förlossning och det var på tiden att jag började lära mig att koppla bort obehag och andas mig igenom jobbigare stunder.

När förlossningen kom så skulle jag undersökas, tappas på urin, bli stucken i låret, ha en nål på ovansidan handen genom hela processen och dessutom få ut ett barn ur en minimal utgång på kroppen. Den där nålen på handen satt kvar till dagen efter och jag kunde inte ha tänkt på den mindre.

Som grädden på moset fick jag infektion i ena bröstet och fick ha en kateter som jag själv skulle rengöra 3-4 ggr/dagen. Vi behöver inte gå in på hur, men det var vidrigt då. Inte så stor grej nu.

Det är så himla lustigt hur man på något sätt ‘härdas’ på olika sätt när man blir gravid. Det som betydde så mycket förut och som tog upp så mycket tankar, betyder motsatsen nu. Det känns som om jag har gått igenom allt även om jag vet att jag är långt ifrån där. Det gäller att påminna sig ibland om att det fortfarande är okej att vara rädd för spindlar – allt för att Fredrick ska få känna sig tuffast av oss två.

Kram.

Dela gärna här: Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Du kanske också gillar

Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *