Attention alla mammor!

Jag måste få öppna mitt stora mammahjärta lite grann.
Igår när jag och Elise var på den större lekplatsen här i närheten så hände det jag är rädd för kommer vara mer regel än undantag på dagis när hon börjar där i september.

Elise gick runt och lekte, var superglad och testade varenda leksak parken hade att erbjuda. Lyckan lös i ögonen och det var så få barn där att vi inte behövde köa till någonting. Elise har inte alltid varit såhär ‘öppen’ om man kan kalla det för det, utan har mer tagit avstånd och iakttagit än utforskat. Under den här resan har hon verkligen tvärvänt och känns mer vågad på ett lagom sätt.

Men rätt var det är så hör jag ett gnäll när jag kollar till Julia. Jag tittar upp och får se en liten kille – antagligen i samma ålder – som släpar iväg henne i armen så att hon faller och glider framåt på knäna. Jag springer fram och tar bort hans hand som håller ett stadigt grepp om hennes, blickar runt och får inte se en enda förälder i närheten. Ingen som kommer fram eller ser vad som händer. Den stackars pojken förstår inte ett ord av vad jag säger och jag reser Elise upp och borstar av smutsen för att se små, röda skrapsår.
Nu har ju inte detta hänt förut som ni förstår och det är ju inte själva barnet i sig jag reagerar på (även om jag undrar vart dennes föräldrar var) utan tanken på att jag ska släppa iväg Elise till dagis där jag inte kan göra någonting. Jag kan inte trösta, bära, pussa eller blåsa, utan kommer i bästa fall få höra vad som hänt när hon kommer hem.

Det är en jobbig tanke kan jag tycka och självklart ändå en del av livet. Här släpper man ju på ett av banden som sker under livet, men jag kan inte låta bli att försöka hålla kvar.

Hur ska jag tänka? Ni som har barn på dagis – hur är verkligheten egentligen? Någon som delar eller har delat dessa tankar med mig? Jag är väl inte ensam?

Kram bästa ni.

DSC04980

// Hon kommer få en underbar tid på dagis, det är jag alldeles säker på. <3 Det syns på henne att hon börjar bli stor och att lekplatsen är roligare än alla prutt-ljud mamma hittar på där hemma, haha. //

Dela gärna här: Email this to someoneShare on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Du kanske också gillar

16 comments

Svara

Min mellantjej har blivit biten en del gånger. Och då har de alltid varit snabba med att tala om det och att de också visat att hon då fått tröst, fått ha sin snuttefilt en stund osv. Jag är trygg med i hur de hanterar det och hur de kommunicerar det med mig som hämtar. 🙂

Men givetvis känns det fel att inte vara den som tröstar.: 🙁

Svara

Ja, men så känner jag också – att det känns fel att inte ‘finnas där’, förstå mig rätt. Undra varför barn biter? De jag har hört som är föräldrar till barn med vassa tänder säger att det nästan är omöjligt för dem att få dem sluta. Elise bet mig en gång när hon var runt året, men det har aldrig hänt efter det – skönt! Har dina barn bitit någon gång? Kram <3

Svara

Jag arbetar som förskollärare. Och ser verkligheten dagligen. Även om man inte älskar barnen så tycker man väldigt mycket om dem. Vi finns där för dem och tröstar osv när inte ni föräldrar är där. Det som är oroväckande är alla stora barngrupper. Som pedagog blir man lätt sleten tyvärr. Väntar mitt första barn och har faktiskt redan ångest för den dagen jag ska lämna bort henne på förskolan. Men det kanske blir dagmamma istället. Din tjej är Elise är i en bra ålder att börja på förskolan. Tycker personligen att barn som skolas in när dem är precis ett eller ett par månader äldre är för små för att vistas på förskola. Det händer så mycket på bara ett halvår i deras utveckling.

Svara

Underbart svar! Tusen, tusen tack! Nu blev jag lugnare i själen, även om du själv tycker det skulle vara jobbigt med förskola. Känns som om vi här hemma har bra förutsättningar för att sätta Elise på dagis nu – så får vi ta det därifrån. Tack snälla älskade du <3

Svara

Åh nej 😔 Min tjej ska börja om två veckor och jag är jättenervös. Jag vet dock att hon kommer älska det. Men känner mig också rädd och orolig för allt som kan hända när jag inte är med.

Svara

Visst är det så! Tror det är en vanlig känsla och rätt var det är så släpper det – tror man bara är rädd just för att det är första gången också. Kram!

Svara

Mina barn har helt underbara pedagoger som jag litar på till 100%. Känns helt ok att överlämna ansvaret till dem och jag gör allt jag kan för att mina förskolebarns föräldrar ska känna så också.

Svara

Åh, vad skönt med den känslan! Jag är säker på att lärarna kommer vara otroligt duktiga och de har ju ändå varit med förr 😉 kram härliga du!

Svara

Alla som jobbar på förskola är pedagoger som har barnens bästa som mål. Att olyckor/bråk händer i en stor barngrupp är oundvikligt, även om vi pedagoger är ständigt närvarande…. Men vårt arbete och vårt mål är att barnen ska känna sig trygga m oss vuxna och m gruppen. Att de ska kunna få tröst, omtanke o trygghet av oss, när ni föräldrar inte är där. Det är oxå viktigt att ni föräldrar känner er 100% trygga m att lämna barnen till oss… Då blir ert barn oxå tryggt hos oss! Lycka till m er förskola!
Mvh / en förskollärare m många års erfarenhet.

Svara

Så skönt att höra! Det handlar nog mer om att Elise faktiskt börjar bli stor och att ett band klipps. Jag har ett par vänner som är förskolelärare och de är så måna om barnen de har på sin skola – det gör en lugn ❤️ Hur ska det blir när barnen flyttar hemifrån egentligen? 😢😅😅 Tack för att du lugnar en förstgångsmamma 🙂 kram! <3

Svara

Jag jobbar som förskollärare och älskar verkligen mitt jobb. Jag älskar att få vara en del av alla underbara barns liv och få följa deras utveckling. Jag älskar att se att alla barn är unika och kunna finnas där och trösta när inte föräldrarna kan!
Nyligen blev jag själv förälder och ser allt ur ett helt annat perspektiv än vad jag gjorde innan!
Tidigare har jag försökt sätta mig in i föräldrarnas perspektiv så gott jag kunnat. Jag vill vara en förskollärare både mina barn på jobbet och deras föräldrar kan lita på till 100%.
Men sen jag blev förälder till min lilla tjej Wilma dök känslor upp som jag inte tidigare visste fanns. Moderskänslor och så mycket kärlek till min lilla tjej! Nu är jag själv förälder och förstår precis din och andra föräldrars oro!

Men mina kollegor där ute är de allra flesta väldigt kompetenta och trygga och gör allt för att barnen ska ha det bästa! Hoppas du med kommer få den trygghet på ditt barns förskola. En dag kommer jag själv lämna min lilla tjej i kollegors händer för att sedan åka och finnas där för mina förskolebarn!
Kram från en ny läsare

Svara

Åh, goa du! Vad fantastiskt att läsa din historia – tack för att du berättar hur du också känner!
Ju fler av er förslolelärare som skriver – desto mer förstår jag att ni verkligen brinner för ert jobb och det gör mig varm i hjärtat. Tack igen! Kram till dig och din tjej ❤️❤️

Svara

Min lilla snart 1 åring ska börja på dagis och kan inte gå ännu. Känner exakt samma oro.😓

Svara

Jag tror din lilla kommer få det såå roligt – de skulle inte få börja tidigt om lärarna inte känt sig bekväma med det. Så brukar jag tänka 🙂 Kram <3

Svara

Lita på att det kommer finnas kompetenta och bra pedagoger som finns där för ditt barn. Jag jobbar själv som barnskötare, och min första och främsta uppgift är att finnas där för barnen och göra deras dagar meningsfulla. Givetvis finns pedagogerna där och hjälper ditt barn. Lita på dem.
Förstår att det kan vara svårt i början att ”släppa taget”, men det är ett nödvändigt steg.

Svara

Vad härlig du är – tack för de fina orden. Jag ska försöka släppa tankarna på vad som kan hända och istället tänka på hur underbart hon kommer ha det 🙂 Kram <3

Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *