-”Vad frågade jag dig för 17 månader sedan?”

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men den här frågan fick jag igår morse efter att vi ätit frukost.
-”Har det något med Julia att göra?” frågade jag utan att tänka efter speciellt mycket. Julia är runt 19-20 månader nu, men det var ju ändå en helt okej chansning tycker jag.
-”Nej, tänk nu. Vad frågade jag dig?” Jaha, nu visste jag.
-”Om jag ville förlova mig med dig?”
-”Nej.”
-”Om vi skulle gifta oss?” Rätt svar.
-”Jag tänkte att vi skulle göra det. Idag.”

Här försvann jag lite. Först undrade jag om han skämtade, så jag visste inte vilken min jag skulle visa. Men han var gravallvarlig. Jag vågade le och tusen tankar rusade runt i mitt huvud. Klänning? Mat? Ceremoni? Jag hade ju ingenting!
Sen förstod jag. Det var därför familjerna var här och som grädden på moset hade han planerat allt in i minsta detalj. Mamma och syster hade fixat klänningen och Fredrick hade bokat bord på en restaurang vid vattnet, han hade planerat att hämta upp buketten under dagen, bestämt musiken och planerat lite mer när han åkte till sin bror och hans man häromdagen.
-”Förstod du inte då? Att det var något lurt när jag åkte till dem i måndags?”
-” Nej? Du cyklar ju jämt, så hur skulle jag ana något då?” Haha.

Men inte nog med det. ALLA visste – utom jag. Hotellet, ägaren, alla på restaurangen, vänner, arbetskamrater till Fredrick och såklart – alla familjemedlemmar. Och de hade vetat det här sedan början av året. Tjejerna som jobbar i receptionen här hade vetat sedan i januari och hjälpt till med allt som behövde göras härifrån.
Jag är fortfarande helt mållös.

Tillsammans med familjerna och otroligt fina vänner så hade vi en magisk dag igår. Verkligen magisk. Jag kände mig vackrare än någonsin i min vita klänning och fick stå med Fredrick som min man framför hans bror som agerade präst. Så fort han inledde ceremonin så började jag gråta. Den glädjen går inte att förklara.
Vi fick stå där vid vattnet här i vår favoritstad och säga ja, lova att älska varandra i upp- och nedgångar. Säga ja till att leva med varandra och att finnas där för varandra genom allt.
Folk fotade – både vänner, familjemedlemmar och de som traskade förbi på strandpromenaden. Det skrattades och skålades högt och lågt.
Efter ceremonin åt vi middag och drack gott till midnatt innan det var dags att gå hem. Sån värme, sån kärlek. Det finns ingenting som jag skulle vilja ha annorlunda – det var den utan tvekan mest otroliga dagen i mitt liv. By far.

Jag har aldrig varit så lycklig. Allt var perfekt och även om allt fortfarande känns som en dröm så känns det som ett nytt steg i livet. Jag är nu någons fru. En Mrs Granat. Malin Granat.
Fy fasen vad jag är kär. Förälskad och nykär på samma gång. Han är så jäkla bra. Min man.

Vi hörs imorgon – nu ska vi ner och mysa med middagen vid vattnet. I vår egna kärleksstad, Torbole.
Länge leve kärleken – eller hur är det man säger? 🙂

Hoppas ni mår underbart!

Stor kram.

wedding wedding wedding wedding wedding wedding wedding wedding

Tack till alla som förgyllde vår dag och oändliga tack till Fredrick som gjorde vår dag så oförglömmlig. <3
Photo: Magnus Ringberg <3